Frossa och kall kalkon

IMG_3506Jag har fått en väldig respekt för läkemedel och dess inverkan på kroppen, både fysiskt och mentalt. Jag slutade med morfinet i söndags – jag hade då knaprat tabletter ända sedan jag opererades för osteokondriten för tre veckor sedan. De senaste två dygnen har jag mått riktigt dåligt.

Enligt FASS kan man drabbas av både det ena och det andra i samband med att man slutar med medicinen, Tramadol. Hallucinationer, förföljelsemani och ändrad självuppfattning. Det har jag lyckligtvis sluppit, men jag har (och har haft i två dygn nu) en rastlöshet och kraftig men diffus obehagskänsla i kroppen. Detta i samband med fysiska besvär som frossa, migränliknande huvudvärk, trötthet, svettningar, feber, värk i hela kroppen och sömnlöshet (jag låg vaken i över tre timmar i sträck i natt).

Jag tycker det är oerhört läskigt hur snabbt kroppen vänjer sig vid substanser som morfin. Jag har aldrig tagit morfin eller andra starka smärtstillande förut och jag var verkligen inte beredd på kroppens reaktion när jag slutade med det.

Plötsligt inser jag hur lätt det är att skaffa sig ett drogmissbruk. Skrämmande! Jag anser mig vara en stark människa med en stor dos av självbehärskning. Jag har inga tendenser till någon typ av beroende. Men det här! Jag är inte säker på att jag hade kunnat motstå frestelsen om jag haft mer morfin hemma. Inte för att jag nödvändigtvis hade behövt det för smärtans skull längre, utan bara för att bli av med de obehagliga psykiska och fysiska besvär som abstinensen ger upphov till. Nu har jag inte mer morfin och jag är övertygad om att det bara handlar om att stå ut ett par dagar till och sedan kommer kroppen ha hunnit vänja sig av vid den dagliga morfinfixen. Men visst är det obehagligt hur kroppen reagerar? Cold turkey, som en kompis sa.

Publicerat i Mitt liv, Skador | 7 kommentarer

Tre veckor senare

IMG_3414Åtta veckors sjukskrivning lät så otroligt länge när jag fick domen efter operationen, men det känns rätt rimligt nu. Imorgon har det gått tre veckor och även om jag mår mycket, mycket bättre så är jag långt ifrån återhämtad. Att hoppa runt på kryckor är inte det lättaste när man är trött och hela kroppen värker. Jag trillade hemma i lägenheten tidigare i veckan och slog i foten (den opererade så klart!) och det kändes förstås. Jag slutade med morfinet i morse och käkar nu bara vanliga smärtstillande, vilket nog ska gå bra.

Jag var hos sjukgymnasten i fredags och hon verkade nöjd med mina framsteg. I vanliga fall är jag inte så noga med att göra övningar som jag får av sjukgymnaster – och jag är rätt övertygad om att jag inte är ensam om det! Sorry till mina vänner sjukgymnasterna Lina och Lucy! Jag vet inte varför det är så jobbigt – det handlar ju bara om ett par minuter varje dag. Och för att min kropp ska må bättre! Det är lite som med tandtråd – jag brukar vara duktig ett par dagar före och efter ett tandläkarbesök, men däremellan slarvar jag. Sjukgymnastik är ju en stor hjälp för läkningen och jag kan bli så irriterad på mig själv att jag inte är mer noga med det.

Men den här gången – efter operationen – är jag faktiskt väldigt duktig och göra mina övningar som jag fått av läkarna och sjukgymnasterna. Det är ju så viktigt! Jag vill ju vara på benen så snabbt som möjligt igen. Jag vill börja träna igen. Och – om det är möjligt – kunna springa igen. Den första veckan kunde jag inte göra några riktigt övningar, jag försökte men kroppen ville inte. Jag fick nöja mig med att vifta på tårna och göra övningar med min friska fot och mitt friska ben. Nu kan jag göra alla övningar för både foten och höften och även om jag fortfarande inte kan böja den opererade foten till 90 grader än så fortsätter jag att öva och öva. Inget slarv!

Publicerat i Mitt liv, Skador | 5 kommentarer

Läsning i februari

IMG_3434Det har varit en fantastisk läsmånad – tio lästa böcker under februari. Det är ju visserligen inte så konstigt med tanke på att jag var på semester i början av månaden och nu är jag sjukskriven sedan ett par veckor tillbaka. Det är mycket läsning för tillfället!

Femtio nyanser av frihet – E L James
Då har jag läst den tredje och avslutande delen i Femtio nyanser-serien. Jag tycker det är roligt att ha läst den med tanke på hur hajpad serien är. Samtidigt är jag glad att den är slut, för vid det här laget är jag jäkligt trött på karaktärerna och deras förhållande. Han muttrar. Hon tjurar. Han grymtar. Och helt plötsligt är alltid frid och fröjd igen. Utan att jag riktigt hänger med. Skärp er!

Om man bortser från den sexuella aspekten, så tycker jag mig känna igen vissa element i verkliga relationer i min närhet, trots att det är allt annat än ett normalt förhållande som återspeglas i boken. Jag tänker på det där dysfunktionella som verkar finns i så många relationer. Oförmågan att kommunicera med varandra. Att tjura och bråka med varandra. Att missförstå varandra. Att säga saker till varandra som man vet kommer att såra eller irritera den andra. Till viss del har jag upplevt det själv, men jag har också haft relationer som varit motsatsen. Passion i all ära, men det är framför allt en respektfull och kärleksfull relation som jag vill ha.

Fallet med de försvunna böckerna – Ian Sansom
På förhand hade jag trott att det här var en bok som jag skulle älska. En bokälskande hjälte som flyttar till den irländska landsbygden för ett efterlängtat jobb som bibliotekarie. Den är okej, men inte så mycket mer. Tempot är alldeles för långsamt och huvudpersonen är alldeles för tafatt och platt för att jag ska tycka om honom.

Berättelsen om Pi – Yann Martel
Filmatiseringen av Berättelsen om Pi fick ett par utmärkelser i samband med Oscarsgalan och boken har fått ett uppsving igen efter att den kom ut på svenska redan för ett par år sedan. Berättelsen kretsar kring den indiske pojken Pi som är fast i en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger efter ett skeppsbrott, och hans kamp för överlevnad.

Jag har hört så mycket om hur underbar boken är. Men jag är inte imponerad. Jag tycker att berättelsen är fascinerande på sätt och vis, men den är nog lite för filosofisk för min smak. Jag är nog inte tillräckligt djup, helt enkelt.

The Mystery of Mercy Close – Marian Keyes
Jag har läst Marian Keyes alla chick-litromaner (Sushi for Beginners, Watermelon, Rachel’s Holiday etc) och systrarna Walsh som förekommer i böckerna känns som gamla vänner. The Mystery of Mercy Close känns som en lite annan stil – den påminner faktiskt lite om en av mina andra favoritförfattare, Janet Evanovich (läs vad jag har skrivit om hennes böcker här). Yngsta systern Helen Walsh är privatdetektiv och jagar en förrymd boyband-artist för att få honom att dyka upp till bandets reunion.

Wallflower – Stephen Chbosky
Wallflower, är precis som Berättelsen om Pi, filmaktuell (The Perks of Being a Wallflower). Det är en ungdomsbok och kretsar kring Charlie som går första året på gymnasiet och allt vad det innebär – att försöka hitta sig själv, att passa in, att skaffa vänner och att finna kärlek förstås. Det är en bra skildring med massor av känslor och tonårsångest. Jag läser gärna ungdomsböcker, men oj vad glad jag är att slippa vara tonåring igen! Filmen ser jag framemot att se.

Spår i snön – Jonas Karlsson
Jag har inte läst något av Jonas Karlsson tidigare, men den här lilla novellen fick jag av en kompis – och jag gillar den. Historien är väldigt enkel och odramatisk, men jag gillar språket och flytet som får mig att nyfiket läsa vidare. Den lille pojkens spår i snön – vart leder dem?

How to be a Woman – Caitlin Moran
Den brittiska journalisten och krönikören Caitlin Moran har skrivit en samling med roliga avsnitt om hur det är att vara kvinna i dagens samhälle. Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn? Boken är feministisk och till stor del självbiografisk. Det är lätt att känna igen sig och det är svårt att låta bli att skratta högt.

Känslan av död – Elly Griffiths
Elly Griffiths skriver precis sådana engelska deckare som jag älskar. Hennes böcker utspelar sig på landsbygden i Norfolk i östra England. Känslan av död är precis som hennes tidigare böcker välskriven och har intressanta och sympatiska karaktärer, härliga miljöbeskrivningar och en spännande intrig. Jag längtar redan efter nästa bok om arkeologen Ruth.

Kärleken till Frank – Nancy Horan
Jag blev tipsad här i bloggen om romanen Kärleken till Frank av min engelska kompis Lucy och min syster. Nu har jag läst den och det är verkligen en fantastisk bok! Det är en kärlekshistoria mellan den amerikanska feministen Mamah Cheney och den berömde arkitekten Frank Lloyd Wright i Chicago under 1900-talets början. De är båda gifta när de träffas och inleder sin kärleksaffär. Min kompis skrev att den handlade om: love/womens liberation/history/design/travel. Och precis så är det.

Lucy: Thank you for the recommendation, dear! 

Love Virtually – Daniel Glattauer
Jag hörde talas om den här boken av min före detta kollega E som just nu håller på att korrekturläsa den svenska utgåvan Inbox (1) som släpps i pocket i sommar. Jag läste den på engelska, men originalet är faktiskt på tyska. Hela boken är en enda lång mejlkonversation mellan en tjej och en kille som inte känner varandra när de börjar mejla med varandra. Mejlformatet fungerar utmärkt och jag tycker den är otroligt rolig, gripande och intensiv.

To you I’m like telephone sex, only without the sex and without the telephone. Computer sex then, but again, without the sex or the downloadable images.

Jag läste den nonstop under ett par timmar – jag kunde bara inte sluta läsa. The perks of being on sick leave – jag kan läsa hela dagarna. Läs den! Do it!

Publicerat i Böcker | 4 kommentarer

Reclaim the library

IMG_3393Nu ikväll när mina föräldrar och jag satt i soffan utbrast min far plötsligt: Vet du, Johanna, imorgon är det ”Reclaim the library”-dagen! Jaså? Det är inget jag har hört talas om! Är det något internationellt? Nationellt? Eller är det något bibliotekspåhitt bara i Eslöv?

Ibland är han rolig, min far. Han syftade på – visade det sig – att jag flyttar hem till Lund igen imorgon och då får mina föräldrar tillbaka sitt bibliotek. Ha ha. Mina föräldrars bibliotek (tillika mitt gamla flickrum) har under de senaste två veckorna varit mitt hem. Jag har tillbringat stora delar av dygnet i bäddsoffan i rummet och stirrat in i väggen full med böcker. Lite statiskt och långtråkigt i längden kanske, men annars ingen dålig utsikt för en bokmal! 

Imorgon säger jag hejdå till biblioteket och Patienthotellet och flyttar hem. Tack för den här tiden! Hoppas att det görs hembesök – för det kommer att dröja innan jag klarar mig helt själv!

Publicerat i Böcker, Mitt liv | 4 kommentarer

Komplettering…

IMG_3386… till gårdagens lista.

Jag längtar också efter frisk luft. Efter snart två veckors sjukstuga har jag bara varit utomhus vid tre ynka tillfällen. Och då handlar det inte om några längre stunder – vi snackar transport mellan ytterdörren och bildörren, tio-femton meter kanske. Men det är klart – det går långsamt, så det har säkert tagit fem minuter varje gång. Djupa andetag. Andas in, andas ut.

Nåja, jag är glad att jag var på semester strax innan operationen och fick massor av frisk luft, sol och fysisk aktivitet. Just nu får jag nöja mig med vitamin D på burk och ett öppet fönster emellanåt.

 

Publicerat i Mitt liv, Skador | 2 kommentarer

Vad jag längtar efter

IMG_3371* Att kunna sova på mage igen 
Just nu kan jag bara ligga på rygg och för att ligga någorlunda bekvämt har jag armarna i kors över bröstet – vilket gör att armarna domnar hela tiden. Aj!

* Hem till min lägenhet
Jag har det fint här på Patienthotellet hos mina föräldrar – jag hade aldrig klarat mig själv de senaste två veckorna. Jag är så glad och tacksam för att de har ställt upp för mig! Min far hade nog inte räknat med att han skulle behöva vabba åt sin 30-åriga dotter, men det är precis det han har gjort. Hursomhelst så ska det bli väldigt skönt att komma hem till lägenheten igen. Home sweet home. 

* Bli av med alla stygn 
Nästa delmål mot tillfrisknandet är att bli av med alla stygn i foten (jag har inte mindre än tre ingångshål, vilket innebär att jag har stygn på tre ställen bara på foten) och på höften. Det sker på måndag.

* Att ha ”vanliga” kläder igen
Just nu kan jag inte ha något annat än pyjamas- och träningsbyxor eftersom foten är bandagerad och svullen. Dessutom är alla mina vanliga byxor för tajta i midjan för min smärtande höft.

Och sist, men verkligen inte minst: 

* Att kunna träna igen
Kommentarer överflödiga.

Den fina buketten på bilden fick jag av mina fina tjejkompisar. Älskade vänner!

Publicerat i Mitt liv, Skador | 7 kommentarer

Aj, min höft

IMG_3376Det är märkligt det här – det var ju foten som jag opererade, men än så länge är det höften som är det stora problemet. Läkarna var ju tvungna att transplantera en bit ben från höften, och tydligen är det vanligt vid sådana här typer av operationer att det är höften och inte foten som smärtar mest inledningsvis.

Jag tänker på alla gamlingar med höfttransplantationer och jag påpekade för sköterskan på lasarettet att jag tycker synd om dem. Men tydligen är det så att äldre har oftast mindre ont (jag minns inte längre anledningen – jag skyller på morfinet) – sköterskan hävdade att det snarare är de yngre och vältränade som har mest ont i höften efter den här typen av operation.

Många har sagt att jag har stor glädje av att jag är vältränad. Det känner jag själv också. Jag är glad att jag var i god form när jag opererades. Det är lättare att hoppa runt på kryckor – även om det gör svinont och det emellanåt känns som om jag inte har någon kraft alls – med en vältränad överkropp. Och med hjälp av starka magmuskler lyckas jag resa mig upp till sittande i sängen. Förhoppningsvis kommer det också gå snabbare och lättare för mig att rehabiliteras.

Publicerat i Mitt liv, Skador | 4 kommentarer

Post-operation

Sex dagar efter operationen och jag börjar sakta men säkert komma ur post-operationsdimman.

Jag var nog lite väl naiv och optimistisk innan operationen – jag hade trott att jag skulle kunna åka hem direkt och klara mig själv i lägenheten. Nja, så blev det ju inte riktigt.

Operationen blev lite mer komplicerad än vad både jag och läkarna hade räknat med. När jag vaknade upp från narkosen visade det sig att läkarna hade varit tvungna att transplantera en bit ben från höften till foten. Detta gör att jag har ont i både foten och höften. Det gör också att jag har extremt svårt att röra mig.

Jag skulle egentligen ha fått åka hem samma dag, men på grund av att operationen blev mer komplicerad var jag tvungen att stanna kvar på sjukhuset och jag skrevs ut först i tisdagseftermiddags. Från sjukhuset och in på patienthotellet hemma hos mina föräldrar.

Den mest akuta smärtan har gått över. Jag är fortfarande sängliggande och sover stora delar av dygnet. Men jag gör framsteg. Jag har till exempel lärt mig att resa mig ur sängen själv, utan stöd. Jag lyckades ta mig upp till ovanvåningen för att duscha (och tvätta håret – halleluja!) igår genom att sitta på rumpan och asa mig upp trappsteg för trappsteg. Att ta mig upp ur sängen och hoppa på kryckor tio-femton meter till toaletten är fortfarande en pärs.

Tack för alla sms och hälsningar på Facebook och Instagram. Omtanken värmer! Jag hoppas att jag snart är tillbaka hemma i lägenheten och då är ni alla hjärtligt välkomna på sjukbesök! Jag kommer att vara sjukskriven i åtta (!) veckor, så det finns gott om tid…

IMG_3352 IMG_3364

Publicerat i Mitt liv, Skador | 2 kommentarer

Dags för operation

20130210-101506.jpgImorgon är det dags för operation. Det känns rätt läskigt, om jag ska vara ärlig. Jag är inte van vid att vistas på sjukhus. Jag har aldrig blivit opererad tidigare, aldrig blivit sövd. Just narkosen är nog det som jag är mest orolig för. Tänk om jag inte vaknar upp igen? Rent intellektuellt vet jag att massor av människor sövs varje dag och att det inte är några problem i de flesta fall. Men helt riskfritt är det ju inte – varken med narkos eller en operation i sig.

Jag oroar mig förstås också hur det kommer att bli efter operationen. Jag vet bara att jag kommer ha ”väldigt ont” efteråt. Hur ont är ”väldigt ont”? Och hur länge kommer det att vara? Hur länge kommer jag att vara sjukskriven?

Häromkvällen fick jag ett mini-sammanbrott. Vissa dagar är foten helt okej och just den kvällen hade jag inte ont. Plötsligt började jag tvivla. Ska jag verkligen opereras? Ska jag verkligen utsätta mig för det här? Dagen efter vaknade jag med smärta i foten och tvivlet var borta igen. Det är ju tyvärr inte jättebra odds för att foten kommer att bli helt bra igen, så det är en chansning. Men jag är bara 30 år och jag kan inte längre göra det jag älskar – springa. Och inte nog med det – jag kan inte heller gå längre sträckor, sitta i skräddarställning, sitta still för länge för då blir jag stel i foten och får kramp upp i vaden. När jag flyger får jag extra ont i foten, likaså när det är kallt ute. Opereras jag inte, kommer jag aldrig mer att kunna springa igen. Opereras jag däremot så finns det åtminstone en liten chans att jag kommer att kunna göra det igen. Jag måste chansa.

I fredags jobbade jag min sista dag. Från och med imorgon är jag sjukskriven – på obestämd tid. Det känns jätteknasigt att inte veta när jag kommer tillbaka igen. Jag har så klart fått lämna över en del arbetsuppgifter till kollegor, men det var inte så lätt att avgöra vad och hur mycket som behövde överlämnas. Det är ju skillnad på om jag kommer vara borta två veckor eller två månader.

Det gäller ju inte bara jobbet, utan även hemma har jag under veckan försökt att förbereda mig inför sjukskrivningen. Jag har städat lägenheten, tvättat, fyllt kylen och frysen med mat och köpt nya, fräscha vårblommor. Jag har också sett till så att jag har underhållning i form av pocketböcker och massor av filmer och teveserier på dvd och Netflix.

Håll tummarna för att läkarna vet vad de gör och att de lyckas göra underverk. Jag vill ha tillbaks mina löparfötter!

Läs mina tidigare inlägg om skadan.

Publicerat i Mitt liv, Skador | 6 kommentarer

Läsning i januari

IMG_3323Jag lyckades läsa sex böcker i januari. Det får räknas som en bra inledning på året. 

Hundar, hus och hjärtats längtan – Lucy Dillon
Det här är ännu en lättsmält feelgood-roman av Lucy Dillon om kärlek, vänskap och hennes kännetecken – hundar. Småmysig och perfekt att läsa i en fåtölj framför brasan eller i en solstol på Fuerteventura!

Eldvittnet – Lars Kepler
Jag har läst Lars Keplers tidigare Hypnotisören och Paganinikontraktet. I Eldvittnet hittas en flicka mördad på ett LVU-hem för unga kvinnor med destruktivt beteende. Polisen Joona Linna utreder fallet och allt tyder på att det är någon av de andra intagna flickorna som är mördaren. Boken är förvisso spännande och med hjälp av korta kapitel vill jag som läsare hela tiden vända blad och få reda på mer. Samtidigt som jag tyckte den var riktigt obehaglig och det var på gränsen att jag inte ville fortsätta läsa (men jag är alldeles för nyfiken för att inte läsa ut en bok som jag väl har börjat på).

Plan B – Jonathan Tropper
Jag förälskade mig genast i Jonathan Troppers romaner Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar när jag läste dem förra året. Plan B är hans debut och handlar om ett gäng kompisar som alla närmar sig 30-strecket och som inser att de håller på att bli vuxna. På tal om just detta läste jag en intressant artikel i DN för ett tag sedan att 30 har blivit nutidens bli-vuxen-ålder. Förr var konfirmationen ett tecken på att man blev vuxen, sedan var det 18-årsdagen och numera är det snarare 30. Anledningen till att vi blir vuxna allt senare är så klart att vi pluggar i större utsträckning, vi reser jorden runt och vill ”live a little” innan vi slår oss ner och skaffar karriär, partner och familj. Tillbaka till boken – den är otroligt rolig och precis lika underbar som Troppers senare böcker. Han vet hur han ska skapa en humoristisk handling och levererar den med hjälp av fantastisk dialog och träffsäkert språk.

Femtio nyanser av mörker – E L James
Detta är fortsättning på historien om det sexuella maktspelet mellan Ana Steele och Christian Grey. Precis som jag skrev om första boken så är jag förvånad över att det faktiskt finns en story och i denna bok får läsaren reda på mer om Greys bakgrund, varför han är som han är och vad som hände innan Ana kom in i hans liv. Boken slutar med en riktig cliffhanger, så självklart kommer jag att läsa tredje och avslutande delen också. Men språket – suck, suck, suck.

När börjar det riktiga livet
– Fredrik Lindström
När börjar det riktiga livet är en novellsamling av komikern och författaren Fredrik Lindström. Lindström raljerar över den moderna människan och lyckas skapa humoristiska berättelser kring medelsvenssons jakt efter rätt partner (lever jag med rätt person eller hade jag kanske kunnat få någon lite bättre?), rätt jobb och så klart – rätt soffa till vardagsrummet. Novellerna är fulla av både ångest och humor och gränsar i många fall till det absurda. Vad är det egentligen vi håller på med? Livet passerar medan vi väntar på att det riktiga livet ska börja.

The Book of Joe
– Jonathan Tropper
The Book of Joe
är ännu en bok av favoriten Jonathan Tropper och precis som vanligt blandar han komedi med tragedi. Huvudpersonen Joe återvänder till sin hemstad i Connecticut i samband med att hans pappa hamnar i koma. Detta är första gången på 17 år som han är tillbaka – han lämnade stan direkt efter gymnasiet och skrev så småningom en uppmärksammad bok om sitt och sina vänners sista år i skolan. Många i stan blev uthängda i boken och Joe får knappast något varmt välkomnande när han väl kommer tillbaka. ”There are no secrets in a small town. Everything is known; it’s simply a matter of what people are willing to discuss”. 

Publicerat i Böcker | 4 kommentarer